För ett år sedan...

sken solen lika fint som idag, det var varmt och skönt. Det var en fredag eftermiddag, vi hade precis ätit mellanmål och barnen var ute och lekte. Fick en tanke om att kolla min mobil, vilket inte så ofta händer när jag jobbar om jag inte väntar samtal. I SMS från Pappa stod det RING MIG med stora bokstäver.

Min första tanke var bara, hoppas det bara inte redan är över. Vi hade gått och väntat på detta meddelande i över 10 års tid nu. Farfar hade flera år tidigare fått stroke och bodde nu på hem. Efter den sista proppen fick han 14 dagar att leva, det var den 11 december (lillebrors födelsedag) vilket år minns jag inte. Farfar var en riktigt krutgubbe men på sjukhuset fick han inte stanna, för där var han för frisk för att vara. Vi kunde inte vårda honom hemma, för i så bra skick var han inte och dessutom hade vi redan försökt ett bra tag, men nu när han blev ännu sämre sa vi stopp.

Till sist fick han ett rum på Lindgården. Kändes inte lönt att ta dit för mycket saker för om bara några dagar skulle vi ju få ta dem därifrån igen. Men hemtrevligt skulle han ju ha det farfar. Dagarna gick, veckorna gick och åren gick... han hängde fortfarande med.

Den fredagen Lindgården kontaktade oss hade han det jobbigt med andningen, en lunginflammation som inte ville ge med sig. Vi var alla där, jag kom sist eftersom jag inte sett sms et med en gång. Kunde bara vara där någon timme - han hade blivit lite bättre så nu var det inte lika akut längre. Åkte till Zorbas och jobbade de mest akuta timmarna - men hade mobilen tätt på mig ifall läget skulle ändras. Men han höll sig kvar och faster och farmor stannade hos honom över natten. Jag hade lovat att åka dit på lördag förmiddag... trots allt fanns det ett liv utanför detta rum och vi som kände honom vet hur envis han kunde vara så att bara försvinna skulle han inte. Lördagen är en annan dag, även om det känns som en vecka sedan.

Nu ska jag gå ut och njuta av den sista solen på vår uteplats... typiskt att man inte har kvällsol med.